Intresseplikt?

I GP idag skriver Peter Handberg indignerat om det ointresse som mötte Zenta Maurina och hennes livskamrat Konstantin Raudive i exilen i Sverige. När Bonniers gav ut hennes Dostojevskij-bok på svenska "frågar förläggaren på fullt allvar om hon sysslar med propaganda för kristendomen". Stackars Raudive gör ingen lycka med sina ljudinspelningar av anderöster, men idag är han minsann intressant för både ljudkonstnärer och parapsykologer, menar Handberg, som beklagar att "Raudives och Marinas idealism och utpräglade kärleksbudskap" väckte så klent intresse i efterkrigstidens Sverige.

Men har vi en plikt att vara intresserade? Kan det inte ha varit så att det de två hade att komma med inte var (eller upplevdes som) något nytt i det rådande tidsläget? Kristna budskap hade vi haft att tillgå i hundratals år i olika tappningar. Kanske behövdes i det dåvarande svenska kulturklimatet något helt annat.
Det sägs att ingen blir profet i sin egen hemstad, men det är inte heller helt självklart att man kan bli profet i en främmande kultur. Artikeln får mig att undra hur mycket Maurina och Raudive själva intresserade sig för den svenska kulturen. Kanske var kulturklyftan helt enkelt för stor för att ett erfarenhetsutbyte skulle bli givande.

Det svenska ointresset för Baltikum i synnerhet och det nära utlandet i allmänhet är nedslående och verkar snarast öka. Tittar man på en tv-tablå behöver man inte tveka om vilken kulturell dominans som råder idag. Det är svårt att förstå hur denna totala likriktning kan bestå i ett samhälle som uppfattar sig självt som fritt och öppet. Och det är givet att den som vill råda bot på detta måste anstränga sig, måste tvinga sig att studera saker som inte upplevs som omedelbart intressanta eller givande. Den som aldrig gör det krymper ju i själva verket sin mentala sfär hela tiden. Men hur långt ska man gå? Hur långt sträcker sig vår plikt att intressera oss?

Zenta Mauriņa i lettiska wikipedia.